Diagnoser hör inte hemma i En Skola För Alla

"Du är din diagnos", är ingenting som någon har hittat på. Medvetna lärare inom skolan har sagt så i årtionden. Samma lärare uppfattar diagnoser som ett hinder - inte för att det i skolor borde vara det, utan för att det snarare ska ses om det. Och det både förmedlar vi och uppvisar vi i vår undervisning och verksamhet. Likabehandlingsplaner i all ära, men diagnoser är en väg där vi legitimt fortsätter att sätta etiketter på människor och problematiserar dem. Det måste upphöra. 

  Med facit i handen kan jag lätt se att som högstadieelev på 80-talet hade jag förmodligen fått undergå en utredning om ADHD. Jag var strulig, högljudd, mobbade och var mobbad och gjorde sällan läxor - trots två lärare som föräldrar. Vid ännu tidigare ålder var jag vild och levnadsglad, sprang runt, tryckte på knappar och var ett energiknippe utan dess like. Satt aldrig still. Ville ha koll på allt och alla.
   Vid vuxen ålder efter ett par möten med en psykolog, ville hen göra en utredning för ADD. Den avbröts då jag "inte uppvisade tillräckligt mycket problematik för att stärka en diagnos". Så okej, jag har väl en ADHD/ADD LIGHT-diagnos då. Antar jag. 
  I efterhand så har det så klart fått mig att fundera över den inflation i diagnoser som delas ut hit och dit, som föräldrar antingen ser till att skaffa på egen hand genom flertalet utredningar i ett försök att lämna ifrån sig ansvaret (det händer oftare än man anar) eller för skolor att få mer pengar och faktiskt erkänna att man brister i sin uppgift. Den inflation i diagnoser som vi upplevt de senaste 10 åren kan jag inte se än någonting annat än en ny föräldrageneration, en skola som inte håller måttet och ett samhälle som i sin natur ställer allt högre krav på sina medborgare. Det är helt enkelt ett sätt att förklara att alla inte är som alla andra. Det betyder i sin tur att ordet och epitetet "normal" för en människa, blir allt svårare att få. Och det går ut över oss alla.

  - Hur är 8C, skulle du säga? Vad ska jag tänka på när jag träffar dem?
  Jag ber alltid mina kolleger på en ny arbetsplats om några väl valda ord innan jag möter en ny klass. Min förhoppning är då alltid att få veta saker som att klassen är pratglad, stökig, motiverad eller annat rådande gruppklimat. Det slår aldrig fel. Jag får alltid veta direkt, vilka elever som har vilken diagnos. Som om det är det viktigaste för mig som ny lärare i klassen att få veta. I själva verket är det information som jag direkt avfärdar och kastar i papperskorgen.
   Det finns nämligen inget värre och sämre sätt att presentera en elev på för en ny lärare genom att direkt sätta fingret på de svårigheter eleven kan ha. Jag undrar ofta hur skolan skulle sett ut idag om diagnoser och svårigheter runt elever aldrig skulle förmedlas, utan att varje lärare skulle själva få upptäcka och sedan anpassa sin undervisning för att eleverna i fråga skulle utvecklas enligt egen förmåga. 
  För mig tar det numera mindre än en lektion att kunna se huruvida elever behöver en undervisning som skiljer sig mot den "traditionella undervisningen". Och när jag skriver traditionell undervisning menar jag den undervisning som vi har satt som en norm - allt som skiljer sig från den är närmast att betrakta som specialundervisning. Min invändning här är helt enkelt att det är helt åt fanders. 

  I En Skola För Alla skulle inte en norm på hur undervisning ska bedrivas finnas. Där skulle varje pedagog förstå från första början att elever har olika behov, stimuleras och motiveras på olika sätt och därför behöver olika "varianter" av undervisning. Där skulle vardagliga diagnoser (meh!) som ADD, ADHD, dyslexi, asperger och läs- och skrivsvårigheter i stället vara ett bevis på att alla människor fungerar på olika sätt. Och aldrig någonsin problematiseras och framhållas som ett problem. För så är det i dag. En diagnos av de jag räknat upp, är ett problem för skolan och läraren. Beviset? Vi måste ansöka om pengar för extra resurser för att kunna handskas med det. 

   I En Skola För Alla måste det vara naturligt att vara olika och att lära sig och utvecklas på olika sätt. I En Skola För Alla måste vi utan att problematisera vissa svårigheter och "diagnoser" kunna anpassa vår verksamhet så att den passar alla. Vi är långt ifrån där så länge vi har vår "norm", i skolan och i samhället, på vad "normala människor" är. 
  Med andra ord, jag tror att de vanliga diagnoser som vi i grundskolan ser idag, inte hjälper ett dugg. Alla lärare borde vara specialpedagoger, alla lärare borde kunna anpassa sin undervisning så att den passar andra. Bara det att med diagnosen kommer också en syn på människor som skriker att vi är inte lika och vi har inte samma värde. När det i stället borde vara en syn på att vi är olika. Punkt.

Ett passande slutord:
- Diagnoser idag är en kassako för många aktörer.

Sug på den.

Och ett till, det absolut sista:
- Svårigheter måste bli till olikheter. 

There, I said it. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar