Att vinna en klass

Jag är ödmjukt medveten om att jag egentligen som lärare till utseendet är ett typiskt offer för en klass som kanske från början bestämt sig att ha en viss inställning till lärare och vikarier. Överviktig, mörkhyad, billiga kläder, hängande brallor, glasögon, manstuttar - 100% mobbningsoffer, helt enkelt. Men jag har aldrig förlorat.

   Kanske har jag börjat få rutin på det här med att skapa ett bestående och positivt första intryck, för jag har än så länge aldrig misslyckats. Varför, funderar jag på. Jag hade som elev mobbat mig som lärare redan efter ett par minuter.
   Förmodligen har jag byggt upp ett slags vinnande koncept som bygger på ett antal viktiga moment utan någon särskild ordning och jag förfinar det varje gång jag står inför en ny klass. Allt görs med mycket humor, energi, rörelse och entusiasm.
   En hel "introduktion" kan ta allt från 20 minuter till en timme beroende på gruppen och hur den svarar på det jag säger och gör.
   Självklart hjälper det att jag är en skådespelare med brett register, kan och vågar utmana bilden av hur lärare ska vara och kan tala ett språk som ungdomarna förstår.

1. Jag förekommer eleverna och avväpnar dem genom att göra dem medvetna om att jag är medveten om hur jag ser ut. Det finns ingen underhållning eller spänning i att vara elak mot någon som skrattar åt det själv.

- Jag vet vad ni tänker. Det tog bara tre sekunder innan ni hade scannat hela mig från topp till tå och lagt märke till mina ohippa Dressmann-jeans, skrynkliga ostrukna skjorta, t-shirt med fläckar och en kalsonglinning med texten "LIDL" på som syns varje gång jag böjer mig aningen framåt och visar övre delen av rövklykan. Dessutom har ni redan märkt mina korta ben som ser ut som små grisben som bär upp denna gigantiska kroppshydda, med en mage som sväller över byxlinningen, två rejäla man-boobs som putar ut och smiskar er i ansiktet så fort ni kommer närmare än en halvmeter ifrån mig, min korta tjocka hals som bär upp ett gigantiskt bulliknande huvud som dessutom med två små ögon och två enormt fluffiga läppar. Förutom allt det här är jag dessutom blatte, svartskalle, neger, utlänning och... Plattfot!

2. Jag tydliggör från början att jag brinner för tolerans, empati och medmänsklighet genom att illustrera med olika exempel. Här svänger jag i rask takt mellan humor och skratt till lågmält tal och mycket allvar. Jag pumpar eleverna med frågor, funderingar, livet - saker som de tänker på och känner igen sig i.

A)
- Jag heter Jesper och jag skapades i ett laboratorium vid Harvard University 1975 efter att ett forskarteam rest världen runt och samlat DNA från världens smartaste, snyggaste, trevligaste, sexigaste och coolaste människor. Denna DNA använde man för att bygga upp världens mest perfekta människa och han ser ni framför er - tadaaaa!

- Va? Det är sant! Jag lovar! Ser ni inte, jag är ju snygg, sexig och cool, eller hur?! Jaså inte det.. Okej, ni får en chans till.

- Hej jag heter Jesper och jag föddes av en ung, vacker flicka på 15-16 år i Bangkok, Thailand, som blev gravid efter att ha sålt sin kropp till en amerikansk soldat som var på hemväg från kriget i Vietnam 1975. Min mamma var vacker, fattig  och en hora - en prostituerad. Jag är en livs levande horunge!

- Så, vilken version av Jesper tror ni är sann, nr 1 eller nr 2?

Här är det inte svårt att se att det blir en ganska konstig stämning där jag med humor och stor entusiasm använder ett språk och ett ordval som kanske överraskar och chockar. Om gruppen skrattar och fnissar åt den science fiction-liknande versionen, så blir den alltid knäpptyst kort efter att jag påbörjat den andra.
   När jag säger att jag är en horunge, att min biologiska mamma var prostituerad, blir reaktionerna olika. Allt från nervösa skratt och fniss som ofta dör lika snabbt, till stora ögon och där man kan se att "det arbetas därinne".

Jag fick reaktion en gång från en kollega som undrar hur jag handskas med adopterade elever när jag berör ämnen. Jag svarar alltid att jag känner ett mycket stort ansvar som adopterad för andra adopterade och har frågorna inte lyfta hos dem än, hemma eller i dem själva, är det hög tid att de lyfts nu. Jag är redo för alla reaktioner. Än så länge har det inte blivit någonting.

- Så vem tror ni att jag är? Självklart är nr 1 rätt svar! Varje gång jag ser mig själv i spegeln ser jag nämligen världens coolaste, sexigaste och smartaste människa - det är ju uppenbart, eller hur? Håller ni inte med? Va!? Är jag inte snygg och sexig? Nämenvaf...

   Här kommer jag obemärkt in på självbild, självrespekt, utseende, livet, identitet, vem man är, vem man vill vara och vem andra tror man är.

B)

Jag berättar om olika Människomöten som jag aldrig kommer glömma och som alla lärt mig någonting

- Den kinesiska 18 månader gamla flickan på flygplanet mellan Peking och Helsingfors som efter ett par timmars lek hoppade ner i min famn, klappade mig på kinden och sa "Baba!"

- Den äldre amerikanska veteranen som jag satt en kväll med på ett vandrarhem i England och lyssnade på hur han var i första vågen av soldater på Omaha beach på D-dagen 1944.

- Sarah, klasskompisen som i allra högsta grad gjort att jag är lärare idag. Hur jag under två år på högstadiet mobbade henne både fysiskt och psykiskt - medan jag själv fick stryk av de äldre killarna och fick springa för mitt liv från småstadsrasister.

  Alla dessa Människomöten står för olika lärdomar som berör livet, världen, likabehandling och mänskliga rättigheter. 

  När jag har kommit så här långt brukar jag vara alldeles svettig, trött i kroppen som efter ett träningspass på gymmet. Det är lite så jag fungerar och tänker på en lektion. När jag fungerar som bäst så blir varje lektion ett träningspass då jag med energi, entusiasm och inlevelse förmedlat kunskap, vare sig det är grammatik, språkhistoria eller litteraturkunskap.
  Varje lektion jag har blir inte alltid sådan, så klart, men så är det ju. Ibland får man nöja sig med halvbra, kass eller medelmåttig.

  Kanske är det så att allt det här handlar mycket om personlighet och stil. Jag är både barnslig, omogen, vågad, öppen, personlig och halvt galen. Men jag har än så länge aldrig förlorat en klass efter första lektionen.  Och, om det är positivt eller negativt har jag inte bestämt än, alltid sprider sig ryktet om den galna, sköna, coola och speciella läraren som under en lektion levererade skratt, tårar, allvar och humor. Men jag tror att det är en av de bättre grunderna för mig att fortsätta arbetet med att bygga, stärka och förbättra elevernas kunskaper.

Och när allt faller på plats, när eleverna är vunna - då tar kärleken vid!