För vem är det fria skolvalet - för eleverna eller föräldrarna?

     Ett par veckor in på terminen kommer en ny elev till min sjua. Klara började på en annan skola först i grannkommunen, men bytte efter några dagar. Hon trivdes inte på sin gamla skola utan grät mycket och ville byta till min skola - den skola hon skulle gått på från början då hon hör till upptagningsområdet. Vi får lära känna varandra i ungefär två veckor - sedan byter hon tillbaka. Till den skola hon just hade lämnat.
     På hennes sista dag kommer Klara fram till mig, överlämnar dator, några böcker och lite papper. Jag önskar henne lycka till och ger henne en stor varm kram. Hon börjar gråta och springer sedan ut. Under kort tid har jag träffat på henne i centrum två gånger. Den första gången ser hon mig på långt håll och börjar vifta och vinka och jag går så klart fram och småpratar lite, hälsar på hennes kompisar och frågar om de är klasskamrater. Den andra gången, för ett par dagar sedan, kommer Klara från ingenstans när jag är på väg in på ICA och ger mig en stor kram. Hennes kompis reagerar:
- Öh....en gammal gubbe?
- Nej, min gamla lärare, svarar Klara och skrattar. Och jag frågar som vanligt hur det är på den nya skolan. Och så måste jag säga det:
- När kommer du tillbaka till oss?
Klara skrattar och ler och svarar:
- Kanske snart, jag vet inte...

    Man får ursäkta det faktum att jag själv är barnlös och har sålunda ingen erfarenhet av att vara förälder. Jag har dock 20 års erfarenhet av att jobba med barn, som fritidsledare, kolloledare, språkreseledare och grundskolelärare. Men jag kan och jag försöker sätta mig in en förälders situation när ens barn gråter för att man saknar en kompis som bytt skola, för att barnet för stunden upplever att man inte har "några kompisar alls!" och att man för stunden är just därför väldigt ledsen. Jag skriver "för stunden" för utan erfarenhet av föräldraskap men med desto större erfarenhet av att själv ha varit ett barn som grät sig till sömns hela första veckan i åk 1 men som snart började älska skolan. Och jag har erfarenhet av att trösta barn som på kollo eller språkresa har hemlängtan och gråter sig svullna i ansiktet. Framför allt har jag erfarenhet av att det är just för stunden.

  Jag har mött elever som innan de ens börjat år 7 har bytt skola allt från 3 till 8 gånger. På riktigt. Det är sant. En före detta kollega som jag har stor respekt för än idag, fann ingen annan utväg än att under ett möte med föräldrarna säga som det är:
- Ditt barn är välkommen till oss, men det är sista gången ni byter skola och ni måste lova mig det. Eleven sökte till år 7 och hade varit runt på en si så där fem skolor. Redan. Tidigare.

  Jag har arbetat på många skolor (som den obehöriga lärare jag är), hela nio stycken faktiskt, men jag har alltid mött kompetenta, fantastiska och omtänksamma lärare. De finns överallt, på alla skolor oavsett friskola eller kommunal skola! Så lärarna kan inte vara problemet, tänker jag. Och eleverna, vi pratar barn nu, kan inte heller vara problemet, tänker jag.
  Men de som drabbas hårdast av ett fritt skolval som gått för långt, är just barnen. Att komma till ett nytt sammanhang, en ny plats, en ny organisation, nya människor - ja, det tänker jag är en del av livet. Ju tidigare man förstår det desto bättre är det. Ibland är gräset inte grönare på andra sidan och ibland behöver vi stanna upp och fråga varför vi tror det. Och framför allt så behöver vi sluta att ta de besluten åt andra - våra barn.

Så frågan är som lyder:
- För vem är det fria skolvalet - för eleverna eller föräldrarna?

Och jag vet inte. Det enda jag vet är att om jag hade fått följa Klara under hennes tre år på högstadiet, så hade jag gjort allt för henne. Jag tror säkert att hennes lärare idag tänker och gör det samma och jag är så glad över det. Men det handlar inte om mig som lärare eller mina kolleger på andra skolor, utan faktiskt - om föräldrarna.

Det handlar om "för stunden". Det handlar om att "för stunden" och hur vi reagerar på det, faktiskt kan vara en björntjänst för våra barn. Det är inte jag som vuxen, som lärare eller som potential (?) förälder som drabbas hårdast - utan det är barnen. Vid varje skolbyte utsätts de nämligen för att finna nya vänner, lära känna nya lärare och att finna sin plats i ett sammanhang. Jag hoppas att det inte finns en enda vuxen därute som inte vet hur svårt och tungt det kan vara.

Så frågan är som lyder:
- För vem är det fria skolvalet - för eleverna eller föräldrarna?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag möter på tok för många barn som fått lida av det.
Barn som inte längre är i centrum.