Pedagogiska snilleblixtar för bättre pedagogik

  Med handen på hjärtat måste jag erkänna att jag inte varken läste eller fick lära mig någonting jag haft användning för idag på lärarutbildningen. Ändå är jag en långt mycket bättre lärare idag än  jag var när jag lämnade utbildningen och det kan ju vara intressant att ha i åtanke idag när det som avgör huruvida du är lärare eller inte, är huruvida bra student du var på lärarutbildningen. Men det är inte det den här texten handlar om. Utan den handlar om när läraren på egen hand lär sig själv. 

   Jag kan verkligen inte räkna upp alla gånger jag suttit med elever som skriver novell och försökt inspirera, ge perspektiv på handlingen eller bidra med förslag på saker "som kan hända sedan". Och saken är den att jag inte vet huruvida det har varit till hjälp alls eller om jag faktiskt bara gjorde det svårare för eleven att fortsätta skriva. Men idag hände någonting som tände flera ljus hos mig själv, men också hos många elever eftersom jag valde att bryta hela lektionen, få eleverns fokus och dela med mig av mina ljus.

  Och idag var en sådan dag. Strax efter lektionen skriver jag följande i en FB-status (pyttelite redigerad då jag skrev på mobil och i affekt av upprymdhet) och delger den här.




Min klass skriver novell och jag sitter med en tjej som totalt kört fast efter en kort inledning. Som från ingenstans börjar jag se två saker som kanske kunde hjälpa henne att komma vidare.- Du har valt att skriva i 1:a person och dessutom i presens, nutid. Testa att skriva i 3:e person och i dåtid.

Vi läser tillsammans texten, byter ut "jag" till Ellen och jag ser liksom hur det lyser till i hennes ögon.

Jag fortsätter.

- Vet du, jag tycker själv det är svårt att skriva i Jag-form när jag skriver skönlitteratur. Det är en annan sak att skriva t.ex krönika eller ett reportage för då handlar det verkligen om mig och mina erfarenheter. Du skrev som "jag", även om det inte är "du", men jag tror du plötsligt blev begränsad - just för att du ändå fastande "i dig själv, i ditt jag". Hänger du med?

Jag ser hur hon börjar le, som om en helt ny värld öppnar sig.

- När du skriver i 3:e person kan du tänka dig själv som en fluga på Ellens vägg och se allt vad hon gör från håll. Du kan börja fantisera, hitta på, använda influenser och idéer från andra håll och inspireras av andra saker - i stället för "dig", inte dina erfarenheter och tankar! Att både skriva i Jag-form och dessutom i nutid, då blir det ju ännu svårare. För du sitter ju här och svettas! Men vad gjorde Ellen igår? Hänger du med hur jag tänker?

Flickan stirrar på skärmen med stora ögon.

- Tack, nu vet jag precis vad jag ska skriva, du kan gå nu för...

Hon avslutar inte ens meningen utan börjar istället påbörja en ny mening på sin text.

Jag bryter hela lektionen, får klassens uppmärksamhet och så skriver jag två punkter på tavlan och pratar med eleverna om någonting som kan vara till hjälp i skrivprocessen.

Jag är fortfarande lite smått i extas över den här upplevelsen. Eller upplevelse, snarare en slags personlig och professionell insikt som jag dessutom själv kom fram till. Utan att ha tänkt på det tidigare.

Pedagogiska snilleblixtar kan säkert läras ut på lärarubildningen, men de blir inte verklighet för en pedagog förrän pedagogen själv upptäcker dem. Och det, tänker jag, är någonting vi har glömt i dagens kunskapssamhälle.