Min mamma var en thailändsk hora

Jag, 1975, på barnhemmet i Thailand

 Mina elever läser en liten novell som heter “Mötet” som handlar om en flicka som ska träffa sin pappa för första gången. Efter det försöker vi sätta oss in i situationen, funderar runt omständigheter, känslor och tankar som kan uppstå. 

 Själv hamnar jag i tankar och funderingar runt rötter och ursprung. Jag har nämligen aldrig träffat min pappa heller. Han vars gener finns i min kropp och vars blod rinner i mina ådror. Vid läkarbesök då jag måste fylla i ett hälsoformulär kan jag aldrig veta om det finns sjukdomar eller ökade risker för sjukdomar i min släkt. På det sättet är jag som ett blankt papper. En lott. Eller kanske en bomb som kan brisera när som helst.

 Att vara utlandsfödd och adopterad har jag förstått kan upplevas olika beroende på individ. Vissa funderar aldrig på det, andra mår mycket dåligt och plågas ständigt av frågor och funderingar runt livet, döden och kanske den svåraste frågan av alla: “Varför lämnades jag?” Känslan av att vara oönskad, oälskad och sviken är en börda som även den starkaste människa omöjligt kan leva opåverkad av helt helt liv. 

 För min del har jag nog varit ganska skonad från allt för djupa tankar. Varför, är svårt att säga eller spekulera i. Det behöver inte ha något med uppväxt eller hemförhållanden att göra - finns tankarna och funderingarna där så finns de och man får leva med dem. 

 På senare år har jag tänkt mer på mina rötter och mitt ursprung. Kanske naturligt då jag befinner mig i åldern då de flesta bildar familj och får egna barn (inte jag dock). När jag ser mig själv i spegeln ser jag inte längre än thailändare utan någon med mörka ögon, svart hår (i större utsträckning vitt) och mörk hy. Det jag har funderat mycket på senaste åren är om jag verkligen är 100% thailändare eller om det finns någonting mer. 

 Idag är jag mer eller mindre säker på att jag inte är 100 % thailändare. Jag kan inte bevisa det då jag inte gjort något DNA-test, men det finns för många faktorer som pekar mot det faktum att jag har annat blod och andra gener som byggt den jag är. Kanske är det ett sätt för mig att processa frågan, att komma till ett avslut i mina funderingar, men jag har tagit till mig en teori som jag håller för sann.

 

Jag är född i slutet av Vietnam-kriget, 1975. En tid då Bangkok invaderades av amerikanska soldater på permission. En tid då Thailands sexindustri tog fart och tusentals unga flickor och pojkar tvingades in i den. Den lilla information jag har om min biologiske mor är att hon var ung, vacker och ensam - så ensam och utan förutsättningar att ta hand om mig att hon blev tvungen att lämna bort mig. Med tanke på att jag har en hel del fysiska attribut som skiljer mot en “normal” thailändare, är min teori att min biologiska mor sålde sin kropp till utländska män. Jag är frukten av ett sådant möte. 

 Att komma till den insikten, eller att köpa den som sann, har för mig varit ganska oproblematiskt. Jag lider inte av det nämnvärt, men jag känner mig lugnare. I mitt arbete som lärare kan jag till och med använda det för att möta mina elever, samtala med dem om identitet, familj, det som varit och det som ska komma. När jag säger till dem att jag tror att jag är en “horunge”, möts jag av tystnad och respekt. Därifrån kan jag föra diskussionen åt vilket håll jag vill.

 När jag pratar med ungdomar om livet, om hälsa, om tolerans och acceptans gör jag det alltid med humor, värme och allvar. En blandning som visat sig vara effektiv. Ena stunden kan vi skratta, andra stunden kan både mina och elevernas ögon tåras. Det tar, det drabbar och det sätter sig. 

 Det ungdomar behöver är en vuxen som med erfarenhet och mod vågar beröra ämnen som är lite svåra. De behöver se och höra att även lärare är människor, har varit där de är, har haft eller har samma tankar och funderingar som de och som kan stötta, hjälpa och vägleda. Framför allt behöver ungdomar få känna. Känna och utveckla sin empati.

 När jag säger till mina elever att jag är barn till en thailändsk hora - då kommer verkligheten, livet och de funderingar som vi alla någonstans bär på, in i klassrummet. Då är det livskunskap. Då är det en chans för mig att beröra och förändra och, framför allt - det är en förmån.

EDIT:
Jag glömmer aldrig när jag och min pappa (adoptivpappa alltså) reste tillbaka till Thailand 1993, och det som skedde på hotellet i Bangkok. Vi fick inte åka upp till vårt hotellrum. Vakten och personalen krävde våra pass. De fick våra pass.

I efterhand förstår jag vad det handlade om. En vit man med en ung thailändsk pojke som ville ha tillräde till ett hotellrum. Jag var 18, förstod inte då direkt, men någon dag senare, slog det mig. Vad det handlade om.

Om jag ska peka ut ett tillfälle under mitt liv då jag känt mig "kränkt", så var det då.
Efter att personal och vakter fått se våra pass, förstod att det handlade om "far och son", fick vi åka upp. Det skulle dröja flera år innan jag på allvar förstod innebörden av det. Flera år innan jag på allvar, förstod det bedrövliga i det.

1. Efter den händelsen, tedde sig saker och ting annorlunda. För mig. I mitt liv.

Vad vet jag om krig? Inget.

Det är länge sedan nu. 11 år sedan för att vara exakt. Det är lång tid nu för tiden och det mesta som hände under mina resor i England har börjat falla i glömska. Men det finns berättelser, människor och öden som jag aldrig kommer att glömma och som känns lika påtagliga idag som det gjorde då. Det här är berättelsen om en Steven Spielberg-film, en 70 årig pensionerad amerikansk officer och en 14 årig somalisk pojke och vad de har gemensamt.

Jag befinner mig i Bristol och har just checkat in på vandrarhemmet. Jag bor där gratis eftersom jag jobbar inom YHA England and Wales i Salisbury, nästan tre timmars bussresa söder om stan. Klockan är två på eftermiddagen och jag har just köpt en biljett till den tidiga premiärvisningen av Steven Spielbergs film "Rädda Menige Ryan". De tjugo första minuterna ska tydligen vara någonting alldeles extra, har jag hört. 

Jag är först in i salongen. Ur högtalarna strömmar dämpad klassisk musik och salongen är i stort sett helt tom förutom ett äldre par som sitter några rader bakom mig. Jag tittar mot dem och undrar om de inte har gått fel - det här kan väl aldrig vara en film för en gamla gubbar och tanter. Fler människor kommer in i salongen och snart går det upp för mig: jag är yngst. Bredvid mig sätter sig en äldre herre iklädd en slags uniformsjacka. Snett framför sitter ytterligare tre äldre herrar, de också iklädda samma sorts uniformsjacka. Jag förstår ingenting.

Men så släcks ljuset och på filmduken rullar landstigningen på Omaha beach igång - det är intensivt, det är otäckt. Någonstans mitt i detta helvete sneglar jag åt de tre äldre männen framför mig. En har begravt sitt ansikte i sina händer, en håller handen för munnen och en tittar med gapande mun. Den äldre herren bredvid mig snyftar i mörkret. Och det är då jag förstår, det är då det går upp för mig: alla de här äldre människorna som sitter i samma salong som jag, sitter här för att minnas, inte för att underhållas. För mig resulterade den här upplevelsen i ett helt nytt perspektiv. Mer om det senare.

Nu tänker jag på Ben. Han är en kort man i 75 årsåldern och han kommer in i receptionen på vandrarhemmet i Salisbury en tidig eftermiddag. Han har ljusa jeans, en blåvitrandig t-shirt, en jeansjacka och en lite söt seglarhatt på huvudet. Och en svart liten skinnväska som innehåller allt han behöver. Jag får senare veta av mina kolleger att Ben har kommit till vandrarhemmet varje år sedan början på 80-talet som ett stopp på hans årliga Europa-resa. Han åker samma rutt: flyg till London från USA, Salisbury - Portsmouth - Paris - USA.

Ben väcker en nyfikenhet i mig som bara växer sig starkare för varje dag och jag bestämmer mig för att jag måste prata med honom. Så en tidig kväll söker jag Ben i restaurangen och ber om att hålla honom sällskap. Han blir glad och vi hälsar på varandra och kall pratar lite. Och så sätter han igång och berättar om hans resor till Europa och hur det började på 60-talet någon gång. Hur han har tagit samma resrutt sedan dess, samma rutt som han tog 1944-1945 som officer i amerikanska infanteriet. Ben berättar om hur han landsteg i den andra vågen på en av stränderna i Normandie den 6 juni 1944. Han berättar hur han kom till Paris och hur han blev mottagen där mot slutet av kriget. Jag frågar om han varit tillbaka i Normandie och då tittar han på mig och jag ser hur hans ögon vattnas och så säger han:

- No, never. I have been in most places in Europe again after the war, but not Normandie. I have been there once and I have no desire to go back there. I had to leave too many friends on that beach and I don't think I could face them again. It would be too difficult. 

Ben fortsätter att berätta och snart har har timmarna gått och det börjar bli dags att skiljas för kvällen. Ben stannar på vandrarhemmet ett par dagar till och han åker utan att jag kan säga farväl. Men jag glömmer aldrig Ben eller de där rödgråtna ögonen. 

Och så har vi Abbe, en 14-årig pojke som är född i Somalia och som bott i Sverige i sex år. Han är en av de gladaste och trevligaste elever som jag har nöjet att undervisa nu i år. Vi pratar mycket, Abbe och jag och han berättade att han och hans familj flydde från inbördeskriget för i Somalia. Än har han inte sagt så mycket mer, men ändå påverkade det mig. Abbes unga liv och det han har varit med om har mycket gemensamt med 75-årige Ben. De har båda upplevt och varit med om krig.

För en som är uppvuxen i trygga Sverige, ett land som inte varit i krig på drygt 200 år, är det svårt att riktigt greppa. Vi går till biograferna och tittar på krigsfilm och blir underhållna. De 20 första minuterna i "Rädda Menige Ryan" är coola och häftiga. För andra är det flashbacks till verkliga händelser som framkallar svåra minnen och tankar. Vi glömmer att vi svenskar är unika med vår ringa krigshistoria. Vi är unika i Europa. Om vi åker väster ut till Norge, öster ut till Finland eller söder ut till Danmark - då träffar vi människor som har klara och tydliga minnen om en tid där släkt, familj och vänner fick sätta livet till. 

Jag vet ingenting om krig för jag har tack och lov aldrig behövt uppleva det. Men Abbe, Ben och en Hollywood-rulle har fått mig att se saker och ting ur ett annat perspektiv. Jag gör mitt bästa att ta lärdom av dessa människor och möten och tänker minsann fortsätta med det så länge jag lever. Jag tror nämligen att människor och möten är det som kan förändra oss till det bättre om vi bara vågar att ta dem till oss.

Jag reste till Japan och skämdes när jag kom hem

  En dröm som gick i uppfyllelse. Jag har gått på affärsgatan i Ginza och besökt Yamaha-husets alla sju våningar. Jag har köat för sushi på en av stadens bästa sushiställen i Shinjuku. Jag har gått vilse i Shinjuku. Jag har suttit på uppvärmda toalettstolar. Jag har klättrat ett heligt berg. Jag har sett utsikten från Tokyo Park Hyatt där Bill och Scarlett var i "Lost in Translation". Jag har vandrat genom vackra parker, trängts på tunnelbanestationer, känt harmonin i att skapa ikebana-kreationer. 

  Många upplevelser, men det som ändå stannar kvar hos mig längst så här ett par dag efter hemkomst, är inte upplevelserna i staden, utan upplevelserna av människorna, deras liv och en syn på medmänniskor som vi verkar sakna helt här på andra sidan av klotet. Den vetskapen och känslan är kanske det som drabbat mig hårdast och som får mig att bli ännu mer folkskygg nu när jag är tillbaka i Sverige. 

  Frågar du mig så är det inte så konstigt att vi här i väst kämpar mot allsköns olika kriser - pengar, ekonomi, konjunjktur, moral - alla möjliga kriser på en och samma gång, känns det som. Och frågar du mig så kan alla dessa härledas till några saker: hur vi ser på varandra, världen och livet. Efter två resor till Kina, en resa till Thailand och nu senast, en resa till Japan, så blir det hela allt mer självklart. Det sitter inte i naturen, helgedomar, palats, stränder, maten eller mäktiga städer - det sitter djupt inne i själen i människorna i dessa länder. Saker som vi älskar och beundrar men av någon anledning ändå inte lär oss av och tar efter.

  Vi kallar thailänderna "det leende folket". Vi reser dit och njuter av och älskar gästfriheten, värmen och omtänksamheten. När vi i detta land drabbas av en ofattbar katastrof, är det människornas hjälpsamhet och värme som räddar oss. Kina är på gång och hör idag till världens nya supermakt vad gäller ekonomi, produktion och inflytande. Här bor 1,3 miljarder hårdhudade kinser som under ett par tusen år utvecklat ett tänk och livsstil som gör dem till vinnare när resten av världen förlorar. I Japan trängs tusentals människor i tunnebanan och du har sett det på film, tv och bilder; japaner med vita munskydd. Dessa munskydd bär man av hänsyn till andra - inte av rädsla för andra. Känner du dig lite sjuk en dag, då tar du på dig ett munskydd för att inte smitta andra. 

  I Stockholm för några år sedan drabbades stan av sådan kyla att bussar och tåg inte gick alls eller med stora förseningar. Jag stod då vid Liljeholmen och såg hur människor slogs för att komma in i bussarna. Jag såg hur människor skällde på bussförare och personal som med all säkerhet inte kan råda över vädret. Jag såg människor som levde i sin lilla värld där det bara finns plats för en enda person. Här tar vi på oss munskydd av rädsla för andra, inte av hänsyn. 

När man går in i en butik i Japan blir man mött med en djup bugning och den varmaste hälsningsfras du kan tänka dig. När man går in i en butik i Sverige händer för det mesta ingenting. I vissa fall får du en blick av personalen, i sällsynta fall ett leende och ett hej, men inte så mycket mer. Under de dagar jag varit hemma i Sverige efter min Japan-resa har jag sett så mycket smärta hos människor jag mött. Allt verkar vara jobbigt, tungt och hårt. En kund som kommer in i butiken innebär att man måste vara trevlig och det är ju jobbigt. 

  I Kina, Thailand och Japan och runt om i Asien, finns ett tänk som vi helt saknar. Här är människor viktiga och det spelar ingen roll om det är okända människor, nära vänner, potentiella kunder eller bara en ytlig kontakt. Hur du behandlar den du möter är av allra största vikt, hur andra människor ser dig är avgörande. Det här skulle kunna bli jobbigt, men ändå får jag känslan av att ingen här tycker det. För vänlighet, gästfrihet, värme och omtanke kan väl aldrig bli något vi tröttnar på?

  Det är inte konstigt att människorna här i Asien håller på att leda sina länder mot toppen. De har rätt inställning, rätt tro på sig själva och varandra och framför allt, de vet hur man ska mötas. Här är människan nummer ett, pengarna nummer två. För gör man det på rätt sätt, så kan uppenbarligen det leda till framgång och rikedom. Om det nu är något att sträva efter. 

En del av mig dog i en fors i Tennessee

En gång i tiden var jag ung och orädd. Jag kastade mig ut för de brantaste pisterna, jag tittade på de läskigaste filmerna och jag älskade fart och kraft. Även om jag inte var i närheten att kallas för extrem, så vågade jag ändå bra mycket mer då än jag vågar idag. En bilolycka satte stopp för min kärlek till fart och kraft, en veckas mardrömmar får mig idag att stänga av ljudet när det blir för läskigt. När jag satte mig i den stora gummiflotte som skulle ta mig ned längs en fors i Smoky Mountains, Tennessee, var det alltså en liten seger. 

  Har man aldrig varit i Tennessee är det så klart inte så lätt att veta att förutom vidsträckta fält och vackra pittoreska småstäder, finns även en bergskedja strax sydöst om Knoxville. Det ser helt knasigt ut om man tänker efter - här kommer man och kör i det amerikanska platta söderlandskapet och plötsligt går det uppåt, uppåt och mer uppåt. Vägarna kantas av tät barrskog som blir tätare ju högre upp man kommer. Nord Amerika är fullt av dylika överraskningar. Här finns också vad som känns som tusentals olika fritidsanläggningar och just river rafting verkar vara det som toppar listan över aktiviteter i detta område. Det har så klart att göra med det faktum att det faktiskt finns en ganska trevlig liten fors just här, The Big Pigeon River. Den går från toppen av bergskedjan till lite längre ned och turen vi väljer tar runt en timme.

  Innan vi sex flottrännare sätter oss i den gula gigantiska flotten av hårt gummi, får vi en snabblektion i hur man gör. Alltid en hand längst ut på paddeln och flytvästen ska sitta hårdare än hårdast. Om man mot förmodan ramlar i vattnet ska man se till att man flyter med fötterna först längs forsen och aldrig försöka att sätta ned dem i någon sorts botten. Lätt som en plätt helt enkelt och jag känner att till och med en fegis som jag kommer fixa det utan några problem. Runt om mig ser jag hur pensionärer med kryckor får sina flytvästar åtdragna, små barn sätter på sig hjälmar och alla skrattar och är glada. Inga problem, det här fixar till och med jag.

  En kort busstur upp på berget och vi är framme vid statsgränsen. En tjugometer lång springsession och jag står med en fot i Tennessee och en i North Carolina. Vi hoppar i flotten, skvätter kallt bergsvatten på varandra och skrattar hjärtligt. Och så bär det iväg ned längs forsen. Vår guide, Mike, är ung och kan inte vara ett år över 16. Det visar sig att han är 19, men ändå en skillad forsrännare. Han guidar oss mellan olika passager som benämns efter svårighetsgrad. Hela gruppen av vuxna människor tjuter förtjust när vi tar oss igenom en grade 4 passage.

Någonstans halvvägs ned i forsen vill Mike att vi ska vända flotten och styra in oss i ett gap av forsande och hårt strömmande flodhål. Han vrålar sina instruktioner och vi kämpar med våra åror. Någon skrattar högt, någon annan skriker. Sen blir det svart.  När jag finner mig igen befinner jag mig under vatten och jag börjar tänka och fundera. Hur gör jag nu? Vi har uppenbarligen vält. Upp med benen, det kommer jag ihåg. Var är min paddel? Var är ytan? Jag försöker ta det lugnt och tänker på alla program jag sett på Discovery om hur man hittar upp till ytan. Så jag fokuserar, letar efter bubblor att följa upp mot luft och frihet. Men jag ser ingenting. Inte en enda bubbla. 

  Det är då jag börjar tänka på döden. Mina fötter finner fast mark och jag tar sats och skjuter mig i motsatt riktning. Upp, upp, upp! Mitt huvud slår emot någonting - en vägg av gul hård gummi och jag inser att jag ligger under den stora flotten. Nu tänker jag mer på döden och jag funderar på hur mina föräldrar ska ta emot beskedet om att deras son drunknade i en fors i Tennessee. Hur ska min kropp komma hem? Kommer man berätta om det på nyheterna? Hur mycket kan man stämma företaget på, vi är ju trots allt i landet där man kan bli miljonär enkom genom att stämma folk? Medan jag ligger under flotten och slår i dess undersida och försöker hitta ut, börjar luften ta slut. Paniken sätter in. Alla dessa filmer man sett där folk sugs in under isen och i panik försöker komma fram till vaken - där är jag nu. Jag kämpar för att hitta ut, vatten börjar sippra in genom näsan, luften är snart slut och jag är säker på att jag kommer att dö. Jag dör där i en fors i Smoky Mountains, Tennessee och jag får aldrig uppleva hur det är att gifta sig, få barn, uppfostra barn, gå i pension...

  Det är märkligt, men det stämmer: när man är på väg att dö så tänker man faktiskt. Man tänker på de som står en nära, man undrar hur de har det, hur de kommer att få det när man är borta. Man ser glimtar ur livet som om man vill vara säker på att de kommer med till det som kommer efteråt. Medan mina händer slår emot hård gul gummi, mina ben sparkar och kämpar och luften tar slut - då tänker jag på livet. 

  Jag vet inte hur länge jag låg där under flotten och kämpade för mitt liv. Ingen aning. Kanske var det bara några sekunder, kanske var det en minut. Men luften tog slut och vatten började fylla mina lungor. Som i en film känner jag i samma sekund som jag bestämmer mig för att låta de oundvikliga ske, en hand som hårt och ryckigt sliter tag i min flytväst och upp mot ytan. Först när jag kommer upp kan jag inte andas. Jag har för mycket vatten i mig. Jag hostar kraftigt och jag har kraftig smärta i bröstet. Mike står över mig och jag ser paniken i hans ögon när han greppar tag med båda händerna i min flytväst, tar spjärn med fötterna mot flottens reling och sliter in i mig i tryggheten. Det susar i öronen och jag hör någonstans hur mina medpassagerare skrattar glatt över äventyret. Jag har ont. Jag andas stötvis, hostar upp vatten och försöker få liv i min kropp som nästan är paralyserad. Jag ligger där över relingen i säkert fem minuter, innan jag kan säga någonting. De andra skrattar och skojar, någon ger mig en hård dask på rumpan, någon annan undrar hur det är med mig.  "I lost my paddle...", säger jag medan jag kippar efter andan. 

  Resten av forsränningen får ett sken av overklighet över sig. Jag är i USA, landet där människor kan skoja i de mest allvarliga situationerna. Jag har nästan drunknat i en fors, men levererar "film-oneliners" på löpande band. Jag är i chock men tillräckligt rolig för att resten av färden nedströms ska bli riktigt rolig. "So, Mike, how much can I sue you for?", "I almost died, I am happy you wouldn't miss me and you can still laugh about it", "Since I lost my paddle, I'll just sit back and enjoy the ride".

  En del av mig dog där i en fors i Smoky Mountains. Det händer att jag vaknar på nätterna efter drömmar om att drunkna. Fortfarande. Men det konstiga är att jag ändå måste säga att jag fick smak för forsränning. Det var roligt, trevligt och spännande. Att glida fram i en gummiflotte längs en ibland lugn och stilla fors, höra fåglar sjunga, se rådjur dricka längs forsstränderna och låta solen värma efter ett ofrivilligt bad i det kyliga bergsvattnet. Det är helande för kropp och själ. Så kanske, var det någonting som dog i den där forsen, var det kanske den del av mig som jag så länge föraktat. Den fega jag. Den som aldrig vågar göra saker som är lite farliga. Idag vågar jag se på skräckfilmer utan att stänga av ljudet. Idag är jag inte lika rädd när det går för fort på motorvägen. Dör jag, så dör jag och det finns ingenting jag kan göra åt det.

  - Again, let's go again! 

I Tokyo röker du bara i rökrutan

Jag står där i mitten. Lila tröja.

  Det första som händer när jag kommer hem till Sverige efter tre veckor i Tokyo, är att DN har en artikel om att det funderas över huruvida det även skall bli rökförbud på offentliga platser i Sverige, så som parker, busshållsplatser och där det rör sig mycket människor. Någon dag efter skrivs sura insändare och debattinlägg från gemena man men också högt uppsatta politiker och man pratar om "moraliserande lagar". Jag blir helt förstummad. I mina ögon är moral samma som något som är självklart och i det här fallet är ledordet HÄNSYN. Skulle rökförbud vara moraliserande? Skulle det vara moraliserande att ta hänsyn till andra människor?

  I Tokyo anses det nämligen fult att röka där du inte ska eller få röka. Vi snackar en multimiljonstad på världskartan, en metropol dit alla viktiga och stora människor någon gång i livet åker till - och här får du veta om du röker på fel ställe. På ett ställe annat än de rökrutor som finns lite här och var i staden. Oftast nära tågstationerna och de är alla skyltade med tydliga rutor som skriker att här och ingen annan stans får du röka. Under mina tre veckor såg jag tre, 3, som bröt mot dessa regler och som skamset tog ett par bloss långt ifrån dessa platser. Mycket skamset, ska tilläggas.

  Jag har inte gjort någon vidare research hur japanerna reagerade på beslutet att införa rökrutor i stan - blev det ramaskri? Skrev arga rökare och ickerökare sura insändare till tidningen och kallade det moraliserande lagar? Eller tyckte man det var helt okej? Jag har faktiskt en känsla av att man tyckte det var helt okej, för det är min känsla av hela det japanska folket. De lever nämnligen efter en slags filosofi som handlar om ett vi-tänk och inte ett jag-tänk. I Sverige skriker och gormar vi för att man inkräktar på rättigheten att blåsa giftig rök i ansiktet på människor som inte vill andas giftig rök, i Japan skulle kan tycka att det är självklart att ingen som vill andas giftig rök ska behöva göra det. Vi här jämfört med Japan, har ett skevt tänk, kan jag tycka.

  I Tokyo röker du bara i de bestämda rökrutorna som finns i stan. Vet du inte var, så finns det kartor att tillgå där varje rökruta är fint utmarkerad. Och alla i Tokyo verkar röka. Faktiskt. Det är nog så att andelen rökare i Tokyo är bra mycket större än i Stockholm. Och, utan att veta säkert, kan jag tänka mig att ingen av dessa rökare gnällde utan tvärt om, tyckte det var helt i sin rätt. Jag vill gärna tro att man snarare tänkte: 

  - Självklart ska jag som rökare inte röka på ställen där andra som inte röker ska tvingas stå ut med tobaksrök. Jag vet, alla vet, att tobak inte är nyttigt, så varför ska de som är smarta nog att inte röka, lida för att jag röker? Näevetduvad, de som inte vill andas in giftig rök ska inte behöva det! Jag får självkalrt se till att röka på de platser som blivit uppsatta för mig och mina rökande medmänniskor. 

  Det är samma filosofi som ligger bakom att japaner tar på sig ett munskydd om de känner sig krassliga och sjuka. Man gör av hänsyn för att inte smitta andra. Ingen ska behöva bli sjuk eller oroas över att bli sjuk för att jag är det, därför bär jag munskydd.

  Jag vet vilken värld jag lever i. Jag vet vilken värld jag vill leva i. I min värld är jag inte ensam, i min värld är vi många. VI. Inte JAG. Hur är din värld?

Därför är Japan så dyrt

En morgon vaknde jag med ett ryck i min hårda säng i Tokyo. Jag har aldrig varit med om liknande och då brukar jag tro att jag är en kul kille som kan komma på roliga saker lite då och då. Men jag har aldrig fnurlat ut något i sömnen och vaknat med "det" på läpparna. Som nu.

Jag vet inte, kanske är det en gammal vits, men jag ska ärligt säga att jag har aldrig hört det tidigare och hoppas därför att jag faktiskt är först med att komma på det. Och det jag kom på och som fick mig att vakna en morgon klarvaken och skratta så att tårarna rann, var följande:

- Vet du varför är det så dyrt i Japan?- Nä, jag har ingen aning.- Man måste betala allt i yen!

Så nu vet du. Snälla säg att jag var först!

Lärare och hjältar

  Min första lärare, Anette, känner igen mig fortfarande. Visserligen inte helt konstigt eftersom jag har vissa utmärkande drag. Som att vara brun och stor. Min andra lärare Håkan var lång och hade stort adamsäpple som guppade när han skrattade. Sedan kom Bosse. Han hade skägg och var lite tråkig. Efter det Leif. Han var snäll, bra och duktig som lärare. På gymnasiet fick jag Marianne med sminket och snälla härliga Karin.
  Som lärare är det lätt att glömma att man aldrig blir bortglömd. Att hundratals, ja tusentals människor, kommer emellanåt skänka en tanke till en. Vem du än frågar så kommer du alltid möta människor som utan tvekan kan rabbla namnen på sina lärare och allt som oftast med leende på läpparna och nostalgi i blick.
  Jag vet inte hur många människor som tänker på mig då och då. Och jag låter det vara osagt hur man tänker på mig - om det är i positiva eller negativa tankar. Självklart hoppas jag att det är bra minnen man har.
  Jag tänker på det ofta. Hur jag kommer bli ihågkommen hur jag etsar mig fast i minnet hos de elever jag lär känna. Det gör att lärare är näst efter närmsta familjen, de som spelar mest roll för varje människas liv. För visst är det så att det vi inte bryr oss om eller känner att vi har haft någon viktig relation till, glömmer vi. Snabbt.
  Många kommer aldrig glömma mig. Många kommer prata om mig och berätta om mig. Och minnet av mig kommer leva och föras vidare i generationer.
  Som hjältar ur gamla grekiska sagor. Som hjältar i modern tid. Som människor som åstadkommer stordåd.
Som alla lärare.

Att våga klä av sig för andras skull

2010 gjorde jag en gastic bypass-operation.
 Gick ned 50 kg på ett halvår.

  Jag har varit med om en hel del saker under mina tio år som lärare och fortsätter jag lika länge till kommer jag med all säkerhet få vara med om ännu fler. Det rör sig om saker som jag stått maktlös inför, saker som påverkat mig eller saker som jag bestämt att jag ska utnyttja för att påverka andra. En av de mest minnesvärda händelserna har satt sina spår i mig som lärare på många sätt, men så här två år efteråt är jag ändå bara stolt över vad jag gjorde den där dagen. Men det var inte utan konsekvenser.
  Tillsammans med 100-talet nior satt jag i en biosalong för att se en svensk film som heter "Prinsessa". En film som berör många viktiga saker runt kroppsideal, fördomar, förakt och självförtroende. Dessvärre visade det sig snabbt att den en och en halv timme långa bioföreställningen skulle förvandlas till en plågsam upplevelse för mig och många andra som någon gång i livet blivit utsatta på grund av hur man ser ut. När huvudpersonen i filmen, en ung tjej med skådespelardrömmar, visar sig vara överviktig, börjar publiken ganska omgående att visa hur skev syn samhället har på kroppar och kroppsideal. Så fort hon kom i bild hojtades det, gjordes det kräkljud, hånskrattades det och fnissades. Och så fortsatte det hela filmen igenom.
  Jag har varit överviktig i stort sett hela mitt liv. Jag vägde som mest 170kg och efter en magsäcksoperation väger jag idag runt 115kg. Om någon vet hur samhället bemöter någon som är överviktig eller som på andra sätt inte lever upp till de kroppsideal som vi hamrar in i våra medborgare redan som spädbarn, så är det jag. Du kan fråga mig hur det känns när folk inte vill sitta bredvid mig på tunnelbanan eller tittar på mig med äcklad blick. Tänk då hur man som 15-åring i en tid av ständig press på sig själv från andra tar det. Jag vet att i den där biosalongen satt ett flertal ungdomar och fick det bekräftat att de inte dög på grund av hur de ser ut.
  När filmen började gå mot sitt slut var jag så illa berörd att jag skakade. Jag var ledsen, upprörd, arg och förbannad. Medan ungdomarna hånskrattade åt en överviktig tjej på vita duken, tog jag varje skratt, varje nedsättande kommentar personligt. När eftertexterna började rulla, gjorde jag någonting jag inte vågade men var tvungen att göra.
  Jag gick fram på scenen och ställde mig i strålkastarljuset. Jag fick dem alla att bli tysta. Och så stod jag där i tio sekunder och tittade ut över ungdomarna. Och så gör jag det. Jag tar av mig på överkroppen och visar mina mansbröst, mina bilringar och min osexiga rygg. Först får jag applåder och visslingar. Men snabbt fastnar skrattet i halsen på alla som var där och det blev knäpptyst. Jag står där i strålkastarljuset och för första gången på nästan 10 år har jag vågat visa min nakna överkropp för någon annan än mig själv (jag har inte ens kunnat vara utan kläder på överkroppen heta sommardagar). Och så säger jag:
"Duger jag?"
  Jag kunde höra hur ungdomar svalde. Jag kunde höra hur någon snyftade. Jag kunde höra hur någon vred på sig besvärat i stolen. Och så fortsätter jag:
"Under en och en halv timme har flera av er berättat för mig att jag inte duger eftersom jag ser ut som jag gör. Duger jag?!"
  Då börjar någon säga att jag gör det. Och fler håller med. Jag hör hur "Ja, du duger!", sprider sig i salongen.
"Bra", fortsätter jag. "Glöm aldrig den här dagen...". Jag böjer mig fram och tar upp mina kläder och går av scenen. Jag har tårar i ögonen, jag känner mig yr och jag mår illa. Ungdomarna reser sig sakta och och lämnar tyst biosalongen. Jag är så svag att jag nästan känner att jag ska svimmar. Jag skakar i hela kroppen.

  När jag sedan kommer till skolan en stund senare blir jag mött av flera kramar från kolleger som redan hört vad som hänt. Elever följer mig med ögonen och det viskas. Nyheten om läraren som strippade, som fick nog, hade spridit sig som en löpeld. Jag bestämde mig för att åka hem. Jag kunde inte fortsätta min arbetsdag - jag var helt slutkörd på energi och jag var fortfarande upprörd så att jag skakade.
  Dagen efter blev jag inkallad till chefen som var orolig, men som sade att det jag hade gjort var att gå för långt, men att det också förmodligen förmedlade ett budskap som gått fram. Och det är vad jag har fått höra efter det - det gick fram. Flera elever har via ombud tackat för vad jag gjorde, elever som för en stund fick känna att de dög, att de inte var ensamma.

Så här två år senare har jag fortfarande svårt att gå på skolbio och jag vet att min chef alltid är lite orolig och tittar på mig när det är dags. Hennes ögon säger: "Du gör väl inget dumt nu va?". Och jag ler tillbaka och meddelar på samma sätt: "Det beror på, jag kan inte lova någonting."

Jag är inte gammal. Nej då.

  Jag ser hälften så gammal ut än vad jag är. Jag är dubbelt så gammal än jag verkar. Jag känner mig hälften så gammal än jag ser ut.
  Därför får jag också frågan när jag köper bussbiljett om jag ska åka på hel eller halv biljett. Därför får jag 8 av 10 gånger visa leg på bolaget när jag handlar. Det händer att jag får visa leg på ICA när jag köper folköl. Och ibland, sällan visserligen, så tittar lite väl unga flickor på mig och tycker att jag är söt och gullig medan kvinnor med mer lämplig ålder inte ens bryr sig om mig eftersom jag förmodligen är för ung för dem.
  Jag funderar ofta på hur mycket det påverkar min mentala mognad, att alltid uppfattas och bemötas som en tjugoplussare. Vidare så umgås jag ju också med ungdomar i nedre tonåren fem dagar i veckan. Och känner jag efter riktigt noga, betänker att jag aldrig varit sambo, haft förhållande längre än 10 månader, aldrig ägt en bil, haft barn eller hund så är det kanske inte så konstigt att jag fortfarande känner mig som en tonåring. Och ibland beter mig som en.
  Det har dock varit med blandade känslor som jag visat upp mitt körtkort när man bett att få se det. Och det är med blandade känslor jag bemött den ursäkt som kassapersonalen alltid känner sig tvingade att framföra. Och jag har hört många olika sådana.
  Idag när jag låter håret växa och håller på att gå från en rakad skalp till en frisyr, så framträder allt fler vita hårstrån. Min omgivning noterar detta, speciellt mina elever. Men så tittar jag och funderar - jag skulle se jävligt cool ut i helt vitt hår!

Just ja. Jag fyller 38 år i juli.

Melodifestival - då går jag i ide

Det fanns en tid då jag satt klistrad framför teven och tittade på diverse svenska kända, mindre kända och helt okända så kallade artister som framförde bra, mindre bra och rent usla musikstycken. Då satt jag där med familjen och mumsade chips och drack Vira Blåtira. Jag brukade krossa chipsen till smulor, minns jag, för att då verkade det som om det var mer än vad det var.
 Det är ganska länge sedan det där. Traditionen lever dock vidare i min systers familj och som morbror till två fina barn, är det inte helt utan irritation jag ser hur hon har indoktrinerat de små liven till att bli renodlade schlagernördar. För mig dog nämligen traditionen i samma stund som Anders Berglund blev överflödig som orkesterledare och orkestern ersattes av förinspelad elektronisk studiomusik, runt 1999. Sedan dess har jag med tiden intagit en militant och aggressiv inställning till hela spektaklet. Min svåger påpekade så sent som igår “Dina två fina systerbarn älskar melodifestivalen! Var inte så bitter!”. Jag fnyste och mumlade någonting ohörbart om barnmisshandel och BRIS men beslöt att inte ge mig vidare in i debatten.
 Att debattera melodifestivalen med en melloälskare och schlagernörd är ungefär som att debattera jungfrufödelsen med en pingstvän. Det är lika bra att inte ge sig in i diskussion över huvudtaget. I stället har jag varje år sedan slutet av 1990-talet byggt upp en taktik för att stålsätta mig mot det schlagerbrus som fortfarande, över mitt förstånd, drabbar riket varje vår. Till en början gick det att genomlida då det bara handlade om en helg. Men påfundet att förlänga tortyren i flera veckor har tvingat mig att mer eller mindre gå i ett slags socialt och medialt ide under februari- och marsveckorna.
 Okej, det är väl dags att förklara då vad det är som får mig så bitter vid den här tiden på året. För tydligen så behövs det förklaras - det räcker inte med att folk analyserar själva vad det är för spektakel och freakshow de så förnöjt dåsar framför om lördagkvällarna. But, here goes:

1. Musikaliteten. En gång i tiden var schlager ett traditionellt musikteoretiskt begrepp som kortfattat innebar bombastiska arrangemang i formen “vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng-t
onartshöjning-refräng”. Ungefär samtidigt som Anders Berglund och hela orkestern sparkades och ersattes av E-type-dunkadunka försvann hela konceptet och idag ryms allsköns musikstilar i den så kallade tävlingen. Eller festivalen. Inget fel med det. Men musikaliskt sett innebar digitaliserandet av musiken att bidragen också sjönk musikaliskt i kvalité.

2. Freakshowen. Det sägs att Sverige är det sista landet i Europa som över huvudtaget bryr sig om Eurovision Song Contest (ESC). I flera andra europeiska länder skrivs möjligen en liten notis på kultursidorna i de halvstora nyhetsblaskorna - i Sverige går media på högvarv. Alla medier, även seriösa som fram till februari har satsat på att framstå som seriösa. Då spekuleras det i bidragen, vilka låtar som är bra, usla eller genombedrövliga, vilka artister som är klädda rätt och vilka som får dricka och inte dricka på efterfesten på grund av låg ålder. Musikens roll i tävlingen försvann för länge sedan - idag är det snarare en tävling i att vara mest eller minst speciell, utmanande eller knäpp. Eller tävling och tävling - själva det momentet försvann när Christer Björkman började sortera bland deltagarna efter kändisgrad, kontaktnät och särart.

3. Arrangemanget. Det här är förmodligen det värsta med hela grejen. Paketet det levereras i. Jag hade köpt det om det hela hade utspelat sig i en gymnasieaula i en grå förort till Malmö. Men när man fläskar på med miljonproduktioner som dessutom ska hålla på i ett antal veckor in i absurdum - då har det för länge sedan gått över styr. Då har det blivit en Kay Pollak-rulle som har som enda syfte att locka publiken till tårar genom att slå på alla känslosträngar på en och samma gång. Innehållet, storyn och budskapet är inte det minsta av vikt och allt som oftast helt saknas. Och precis som med “Så som i himmelen” så köper vi det utan att blinka. Vi vallfärdar till biograferna och gråter oss snoriga. Vi bänkar oss framför teven och sväljer chipspåse efter chipsåse och känner oss underhållna.

 Mello. Schlagerfestivalen. Eurovision Song Contest. Ja, jag är bitter. Jag avskyr det. Av hela mitt hjärta. Under ett antal veckor framöver kommer jag därför att dra ned på min närvar på sociala medier, dra ned på min konsumtion av medier och dra ned på mitt sociala IRL-umgänge. Allt för att slippa. Jag går i ide med skämskuddar fasttejpade över ögon och öron. Hej då.